I skrivande stund så inser jag hur dum jag varit. Hur idiotisk jag varit som släppt taget och något jag verkligen gillade. Något jag hoppats på. Du och jag. Uppleva och dela kärlek med dig.
Dagligen så satt jag och drömde om en glad framtid. Något jag väntat på sen jag föddes. Jag är en av många som aldrig fått uppleva ett riktigt förhållande. Jag har fått hjärtat krossat gång på gång. Slutat tro att kärleken skulle nå fram till mig.
Jag kan sitta i timmar och tänka på dig. Dygn, hela tiden i princip. Jag förstår inte varför.
Är det pga ditt leende som får mig att le eller ditt gulliga skratt som får mitt hjärta att pumpa snabbare?
Jag vet faktiskt inte, tyvärr. Jag önskar att jag visste, verkligen. Jag önskar att jag inte skulle spytt på Jonas fest. Önskar att jag inte stannade hemma istället. Jag skulle inte smsat dig dagen efter. Men jag är samtidigt glad och ledsen över att jag gjorde det. Det svider varje gång jag tänker på hur idiotisk jag varit, hur jag har gjort det svårt för dig. Gjort dig arg, ledsen och besviken.
Jag trodde att jag kunde.
Tiden läker sår. Det tar lång tid. För lång tid.
Det är löjligt att skriva ner detta i en blogg, verkligen. Sen om du ens läser det vet jag inte. Jag måste skriva av mig. Varje gång jag tänker på det jag gjort så dör jag lite inombords. Jag tänker på det för mycket, dör mycket.
Usch, jag vet faktiskt inte hur jag ska kunna säga detta till dig IRL förutom att förkorta denna texten till ett enkelt ord: Förlåt.